kort insikt.

Var på en middag för ett par veckor sen. Ett par klasskamrater sen gymnasiet. Hade inte träffat dem på två år ganska exakt. Vi satt och pratade om sådant man gör på en middag i min ålder tydligen, barn, bilar, försäkringar, trädgård och de senaste fredagsunderhållningarna på tv, och där någonstans i mellanmjölkslandet förstod jag mitt fall på vuxenskalan. Jag insåg plötsligt att jag var den enda av dem som hade mer att se tillbaka på än se fram emot. Även om vår ålder är samma så hade jag varit där de är tidigare men just där och då steg de på tåget jag suttit på och jag steg av och stod kvar på stationen. Det var egentligen inte så att vi var på samma ställe nu, utan jag hade redan påbörjat min resa tillbaka. Som att jag glömt något på en station ganska långt ifrån där jag är nu. ”Jag åker tillbaka, det kommer ta ett tag, men oroa er inte, jag kommer tillbaka”. ”Men tänk på att den terräng ni nu åker in i är orörd” skulle jag säga till dem. Det är en något hisnande känsla ändå, att vara så nära något så stort för att sedan stanna helt. Inte bara stanna förresten, åka tillbaka och göra highfives med de som är på väg upp. Kan fortfarande känna att jag hade samma känsla långt tidigare när jag själv dragit ifrån mina gamla klasskamrater. Man kanske tittade ner lite på dem, jag är vuxen, men kör ni på ett tag till. Nu gömmer man sig bakom tidningen i ett hörn och om någon skulle fråga varför man åker åt detta hållet skulle man svara i stil med att ”en ren tillfällighet” eller titta ut genom fönstret och humma lite halvhögt.
Jag är mer eller mindre färdig med min transformation nu iaf. Har ställt om och in mig på där jag är. Börjat leva efter andra premisser. Har börjat acceptera mig på ett helt annat sätt nu. Kan säga ”det där var väl inte speciellt bra gjort pettzen” och sen rycka på axlarna och fortsätta ”men gjort är gjort, det blir nog bra”. Dahlin sa nått bra, ”du måste ner till botten innan du kan sluta må dåligt. Du kommer oroa dig för allt tills du nått botten, sen börjar det roliga, vägen upp.” Men som sagt, jag är fortfarande på väg neråt. När jag är på väg tillbaka så vinkar jag om jag kör om er, det brukar nämligen bli så..